När orden inte räcker till...

Det var nu en vecka sedan jag besökte Nödingeskolan för att skriva på papper till mitt nya jobb. Ja, det blir Nödingeskolan igen, fast den här gången på lågstadiet. Spännande att få vara med de "små" och vara fröken Jennifer på riktigt! Men mitt besök blev inte riktigt som man tänkt det. Under tiden fick en kollega det ofattbara samtalet om att hennes son var försvunnen. Ingen kunde nog riktigt ta in vad som hände i den stunden. Det värsta kunde ju inte ha hänt för det händer ju inte.

Jag var kvar en stund för att ge Jacob mat i personalrummet medan det blev alltmer upprört och alla undrade när vi skulle få det lugnande beskedet om att de hittat honom. Istället kom det beskedet som ingen tror att de någonsin ska behöva uppleva. Han hade hittats och var inte vid liv.

Många tankar har gått till familjen den här veckan och försök att greppa det ofattbara har gjorts utan att det riktigt har hjälpt. Jag vet att gamla och nya kollegor har gjort och gör vad de kan för att finnas där och stötta hela familjen. Tankarna för mig även tillbaka till då det ofattbara drabbade mina släktingar som lever med saknaden varje dag! Ni är hjältar och helt underbara som visar att det går att leva med en så stor sorg. Tankar och kramar även till er!

Jag har inte riktigt firat mitt nya jobb då det inte alls infunnit sig någon fir-känsla. Samtidigt blir ju livet precis som vanligt för alla oss andra lite utanför den innersta kretsen. I det kan jag ändå känna en otrolig tacksamhet för att alla nära och kära är friska och krya och lever i allra högsta grad. Så krama varandra och passa på att gör det som gör er lyckliga och glada.

Passar på att bjuda på en gammal goding! Hjärtat blir alltid fullt med kärlek när man tittar på den här fantastiska lilla varelse.